min ängel min ängel min ängel förevigt förevigt förevigt jag älskar jag älskar jag älskar.
OJ NU BLEV DET EXTREMT MÅNGA INLÄGG FRÅN MIG, MEN TITTA VAD JAG HITTADE I UTKAST! DET HADE INTE FÖRSVUNNIT ÄNDÅ. GLAD, BLEV JAG.
efter alldeles för få timmars sömn gick jag upp. tog fram frysta hallon, passionsfil och flingor. åt en lagomt stressful frukost, men njöt ändå av maten på nåt vänster. vad ska man ha på sig när man ska säga hej då till en person? inget blev bra, men inget skulle heller bli bättre. svarta shorts och stor randig tröja. och min ständiga följeslagara, indien-halsduken drog jag på mig. ofräsch i håret också, men det sket jag i.
jag skjutsade pappa till jobbet, mamma låg hemma i sängen, hade migrän, som allt för ofta. lite lätt stressad för att försena sara till flyget, ringde jag till amanda för att säga att jag stod utanför. hon svarade inte på mobilen. ringde hemtelefonen, och för varje signal hon fortfarande inte svarade tänkte jag, "nej nu åker jag utan henne, hon har säkert försovit sig". men att åka från en kompis, kunde jag inte ha på mitt samvete. så jag gick in. fram och tillbaka, alltid sen, sprang hon runt och satte på sig strumporna samtidigt.
det blev lite halvrally mot saras hus. när vi kom fram knäppte jag några bilder av fina familjen. sen var vi iväg. i en annan bil, och annan chaufför. och en 23,1kg tung väska i bagaget.
de få timmarna sömn gav resultat i att jag och amanda satt i baksätet och halvslumrade. och jag vet att sara, fina, hann knäppa en vacker bild av "the sleeping beauties". fast lite skrattade vi också, man kan inte bara vara ledsen heller, när man ska säga hej då.
framme på gardermoen blev det "kissepaus", incheckning och fika. och inget kändes konstigt. vi satt på en flygplats en vanlig måndag. som man brukar göra liksom. skämt åsido, men jag tror jag hade en aning svårt att faktiskt förstå att sara skulle åka. väldigt svårt.
varma kramar och några salta tårar nerför fina kinder var det bara säkerhetskontroll kvar och sen såg jag henne inte mer. jag kommer inte se henne.. på.. jag vet inte? hur länge? hm.
men ärligt talat, så var jag övertygad om att jag skulle grina så mina ögon svullnade när vi skulle säga hej då. men inte alls. inte inte alls. och jag ville grina. för jag tycker sånt hör lite till när man ska säga hej då till nån man tycker väldigt mycket om, och man vet att det kommer dröja innan man ses nästa gång. så, jag vet inte om man kan säga att man skäms för att man inte gråter, men det gör jag faktiskt lite grann.
men jag tror jag var för spänd. jag kanske gråter en skvätt, när jag faktiskt inser att hon är ett helt hav bort.
efter alldeles för få timmars sömn gick jag upp. tog fram frysta hallon, passionsfil och flingor. åt en lagomt stressful frukost, men njöt ändå av maten på nåt vänster. vad ska man ha på sig när man ska säga hej då till en person? inget blev bra, men inget skulle heller bli bättre. svarta shorts och stor randig tröja. och min ständiga följeslagara, indien-halsduken drog jag på mig. ofräsch i håret också, men det sket jag i.
jag skjutsade pappa till jobbet, mamma låg hemma i sängen, hade migrän, som allt för ofta. lite lätt stressad för att försena sara till flyget, ringde jag till amanda för att säga att jag stod utanför. hon svarade inte på mobilen. ringde hemtelefonen, och för varje signal hon fortfarande inte svarade tänkte jag, "nej nu åker jag utan henne, hon har säkert försovit sig". men att åka från en kompis, kunde jag inte ha på mitt samvete. så jag gick in. fram och tillbaka, alltid sen, sprang hon runt och satte på sig strumporna samtidigt.
det blev lite halvrally mot saras hus. när vi kom fram knäppte jag några bilder av fina familjen. sen var vi iväg. i en annan bil, och annan chaufför. och en 23,1kg tung väska i bagaget.
de få timmarna sömn gav resultat i att jag och amanda satt i baksätet och halvslumrade. och jag vet att sara, fina, hann knäppa en vacker bild av "the sleeping beauties". fast lite skrattade vi också, man kan inte bara vara ledsen heller, när man ska säga hej då.
framme på gardermoen blev det "kissepaus", incheckning och fika. och inget kändes konstigt. vi satt på en flygplats en vanlig måndag. som man brukar göra liksom. skämt åsido, men jag tror jag hade en aning svårt att faktiskt förstå att sara skulle åka. väldigt svårt.
varma kramar och några salta tårar nerför fina kinder var det bara säkerhetskontroll kvar och sen såg jag henne inte mer. jag kommer inte se henne.. på.. jag vet inte? hur länge? hm.
men ärligt talat, så var jag övertygad om att jag skulle grina så mina ögon svullnade när vi skulle säga hej då. men inte alls. inte inte alls. och jag ville grina. för jag tycker sånt hör lite till när man ska säga hej då till nån man tycker väldigt mycket om, och man vet att det kommer dröja innan man ses nästa gång. så, jag vet inte om man kan säga att man skäms för att man inte gråter, men det gör jag faktiskt lite grann.
men jag tror jag var för spänd. jag kanske gråter en skvätt, när jag faktiskt inser att hon är ett helt hav bort.
Kommentarer
Trackback
